Fuck you, SJ!Postat 2009-09-11 19:48 Skrivet av lasso Nu är semestern slut och det är åter dags att ta tag i både jobb och bloggande igen. Den här veckan inleddes med en liten snabbvisit till Borlänge där jag höll kurs för några av våra säljare. Kursen i sig är inte mycket att orda om, men jag fick i alla fall träffa min vän Anna, något som tyvärr sker ganska sällan eftersom vi bor på olika sidor av Sverige. Något som jag oroade/irriterade mig på inför resan var att SJ sedan den första september i år kräver att man visar legitimation för att biljetten skall gälla. Inte nog med att detta måste ses som ett rejält övergrepp på den personliga integriteten, det ställer dessutom till problem för dem som i sista stund kan behöva låta någon hoppa in och åka på biljetten. Det blir också krångligt för den som vill sälja sina biljetter till någon annan, även om det enligt SJ i alla fall inte skall vara “omöjligt”. SJ anger att legitimationskravet beror på den omfattande svartabörshandeln av tågbiljetter. De säger dessutom att det blir säkrare för dig som kund. Jag har aldrig hört något värre skitsnack i hela mitt liv! Att det förekommer svartabörshandel med SJ:s biljetter beror bara på deras idiotiska system som gör det attraktivt att spekulera i platsbiljetter till populära avgångar. Och säkerheten? Säkrare hur? undrar jag. Är det stulna tågbiljetter jag skall oroa mig för? Är det terrorister? SJ har helt tappat koncepten om vad kunderna vill! Hursomhelst, eftersom det var en jobbresa så fanns det inte så mycket att välja på. Jag köpte biljetterna, packade netbooken och började tänka på hur jag skulle kunna protestera om SJ dristade sig att fråga efter legitimation. Den “plan” jag funderade ihop såg ut ungefär så här:
Min plan gick tyvärr inte alls som jag tänkt…På vägen upp till Borlänge brydde sig tågvärden över huvud taget om att fråga efter legitimation (1-0 till mig), men på nedresan var det så slutligen dags. Jag hade minuterna innan förgäves försökt få ordning på webbkameran (ljudet la av) och jag kände mig rätt stressad av hela situatioen. Jag brukar inte ha problem att diskutera, men kände ändå en stor kluvenhet inför att faktiskt bråka med någon som över huvud taget inte haft del i beslutet. (En skada från min kundservicetjänst, antar jag. Vi får ta emot mycket skit för saker vi själva inte varit med och bestämt.) När tågvärden bad om legitimation formligen exploderade jag. Jag anklagade SJ för att misshandla sina kunder och att de var idioter som borde lägga ner. Den förbluffade tågvärden såg lite chockad ut och försökte förklara varför det bra med de nya reglerna, att jag hade ingått ett avtal när jag köpte biljetterna och att jag borde klaga hos kundtjänsten istället. Efter en ytterligare stunds meningslöst argumenterande visade jag min legitimation och tågvärden gick vidare. Resten av resan kokade jag inombords. Dels var jag besviken på mig själv för att jag inte orkat ta diskussionen fullt ut, dels var jag argare än nånsin på SJ för att de är såna idioter. Så här i efterhand har jag kommit fram till två saker:
Fuck you, SJ! Ni förtjänar inga kunder förrän ni lär er vad integritet är! Inga kommentarer Kommentera Taggar: Storebrorssamhället FredagshumorPostat 2009-08-21 19:56 Skrivet av lasso Jag har varit i Tyskland några dagar och har därför inte haft möjlighet att göra mina vanliga rundor i bloggosfären. Nu är jag dock hemma igen och skrattar gott åt ännu ett av Josh fantastiska små mästerverk. Den mannen borde bli författare (om han inte redan är det)! Även Knappnytt förnöjer så här på fredagskvällen. Den här veckan rapporterar man om kungahu…eh…nyhetstorkan! Inga kommentarer Kommentera Taggar: Humor En himla massa musik, del 4Postat 2009-08-21 13:22 Skrivet av lasso Andra dagen på Way Out West bjöd på ett lika varierat artistutbud som den första och dessutom en hel del varierande väderlek. Tidvis sken solen, men lika ofta öste regnet ner. Riktigt festivalväder med andra ord! En del av sponsorerna hade påpassligt nog fixat regnponchos vilket gjorde att området tidvis översvämmades av mänskliga reklampelare för kassa telefontillverkare. Lyckligtvis sålde Bengans ponchos också, så även om den kostade en minimal slant så var jag ändå tacksam för att slippa göra reklam för diverse månglare. Först ut på banan var Jenny Wilson. Då det var tidigt på dagen så lyckades hon inte locka så mycket publik, men de som ändå släpat sig dit bjöds på förstklassig underhållning. Jenny Wilsons röst är lite speciell och hon kan inte beskyllas för att satsa på några topplisteplaceringar, men jag gillar hennes aviga popmusik med mycket pianoklink och helt fantastiska texter. Mycket av materialet var från senaste skivan Hardships (som jag bara hört några låtar från) men även en del pärlor från Love And Youth hann bandet med under den knappa timmen som konserten varade. Redan halvvägs började regnet falla, men till Jenny Wilsons musik känns regnet inte som något främmande. Hennes musik innehåller stora doser melankoli och regnet tycktes bara förstärka uttrycket på scenen. Definitivt en av mina favoritspelningar under festivalen!
Efter Jenny Wilson hade jag lite svårt att bestämma mig, men efter rekommendation från Mikael så bestämde jag mig för att gå och se på [Ingenting]. Jag kan inte påstå att jag har någon som helst relation till bandet och kan inte heller nämna en enda låt från dem. Själva spelningen var helt ok, men musiken kändes rätt intetsägande. Lite pop här, lite rock där. Habila sånginsatser men knappast minnesvärt för mig. Bandet tycks dock ha en ganska stor skara fans och publiken verkade helt klart nöjd.
Vampire Weekend hade lite otur då de spelade på den största scenen samtidigt som ett kraftigt regnväder piskade gräsmattorna i Slottsskogen till en grå sörja. Detta gjorde att många sökte skydd på annat håll, men Vampire Weekend lyckades ändå samla en tapper skara med sin glada poppunk. Själv stod jag och sällskapet ihopkurade under ett träd i mat- och dryckområdet. Bandet varken hördes eller syntes särskilt bra där vi stod, så tyvärr har jag svårt att bedöma bandets insats. Jag valde också att skippa slutet på spelningen för att hinna med att gå iväg en stund för en bit mat. Linnégatans inomhuscaféer lockade betydligt mer än att behöva äta stående utomhus på festivalområdet denna dag.
Efter matpausen var det dags att återvända för att låta Nas ge festivalen lite hiphopkänsla. Stora delar av publiken kom direkt från konserten med Dead Prez och stämningen var (trots det strilande regnet) hög redan från början. Nas bjöd på fantastisk underhållning och firade av hitlåt efter hitlåt samtidigt som han rusade fram och tillbaka över scenen som en överhettad duracellkanin. Nas backades också av ett “riktigt” band, vilket förhöjde livekänslan och tillät honom att ta lite andningspauser emellanåt. Det var första gången jag såg Nas men jag var ändå positivt överraskad över att en “hiphopspelning” kunde fungera så bra på en så stor scen.
Direkt efter Nas spelade Amadou & Mariam, det band som jag antagligen sett mest fram emot att få se under hela festivalen. Jag har älskat deras sound ändå sedan jag hörde låten Le Réalité för några år sedan och jag blev väldigt glad då jag för några veckor sedan hittade deras Dimanche a Bamako i en reaback. Sen jag fick Spotify har jag också lyssnat massor på deras skivor där. Mina förväntningar var med andra ord rätt höga inför konserten och jag kan verkligen inte säga att jag blev besviken! Även om Amadou & Mariam har ett någon mindre svängigt sound än Seun Kuti hade dagen innan är det svårt att bara stå still och titta på när bandet spelar. Mariam gjorde i mitt tycke en något vek sånginsats, men detta kompenserades med råge av Amadou som imponerade starkt med både fantastisk sång och ett otroligt gitarrspel. Båda må vara blinda, men det är inget som märks under spelningen. Det är som vilken konsert som helst och avsaknaden av rörelse från sångfåglarna kompenseras mer än väl av de två kör/danstejer som bandet har med sig. Hela konserten avslutades med en tiominuterslåt där resten av bandet fick visa sina färdigheter och körtjejerna utmanade varandra i danstävling. Hur bra som helst, även om jag tyckte att Seun Kuti var strået vassare. Jag vill verkligen se båda igen!
Efter en kort sejour i utskänkningsområdet släntrade jag och sällskapet tillbaka till den största scenen där Basement Jaxx redan hade börjat testa gränserna för bashögtalarna. Jag är lite kluven till Basement Jaxx. Även om de på 90-talet lyckades med att få till väldigt bra låtar som till exempel Samba Magic så tycker jag att deras sökande efter “ett eget sound” har gått åt helt fel håll sen dess. Från att “bara” ha varit grymma houseproducenter har Basement Jaxx numera övergått till att vara ett högljutt och kaxigt band som visserligen vet hur man får igång ett party men som inte längre berör mig det allra minsta. Man har med sig fyra eller fem gästvokalister, folk spelar elgitarr och öronpropparna känns som de skall smälta av allt…ja…oväsen. Det hela kändes väldigt välproducerat, men jag fann konserten nästan helt ointressant. Ge mig min house tillbaka!
I valet mellan kontrollerat oväsen (My Bloody Valentine) och svängig hiphop (Asher Roth) vann den senare på knockout efter Basement Jaxx misshandel av mina trumhinnor. Jag kände inte till Asher Roth, men enligt säkra källor (Mikael igen) så var han “grym”. Asher Roth visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap. Även om låtarna rent textmässigt var rätt barnsliga (supa, röka på, knulla runt) så levererade Asher och hans kollegor en hel radda med studsiga hiphopalster som bjöd in publiken till dans både framför och på själva scenen. En bra konsert på bra publikkontakt! Jag har även kollat in Ashers skiva Asleep in the Bread Aisle på Spotify så här i efterhand. Den är lite mer ojämn än vad jag upplevde konserten men innehåller ändå ett par tre låtar som är riktigt bra. Den är väl värd att lyssna på för den som gillar lite mer svängig hiphop.
Festivalens sista konsert (förutom för dem som orkade gå på klubb) blev den med Lily Allen. Lily var en av dem som gjorde att jag köpte biljett till WOW 2007, men då hon ställde in det året på grund av sjukdom var detta första gången jag såg henne live. Trots sin ringa ålder har fröken Allen redan hunnit med att skaffa sig ett helt pärlband med pophits och den gigantiska publiken bjöds friskt på låtar från både nya och gamla albumet. Stilen är kaxig och Lily visar med all önskvärd tydlighet att hon tänker bestämma på scen. Förutom att både röka och svära en massa mellan låtarna försvinner hon en kort stund från scen (antagligen för att ta “något stärkande”) innan slutnumret drar igång. En godkänd konsert, men jag skulle nog inte basera ett nytt biljettköp enbart på henne.
Detta avslutar rapporteringen från Way Out West 2009. Det har varit väldigt roligt och jag hoppas att arrangörerna bokar lika spännande band till nästa år. Over and out Inga kommentarer Kommentera Taggar: Musik Sidan 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 |
|
|
|
![[Ingenting]](http://www.lassoweb.se/blog/img/ingenting.png "[Ingenting]")
