En himla massa musik, del 4

Postat 2009-08-21 13:22      Skrivet av lasso

Andra dagen på Way Out West bjöd på ett lika varierat artistutbud som den första och dessutom en hel del varierande väderlek. Tidvis sken solen, men lika ofta öste regnet ner. Riktigt festivalväder med andra ord! En del av sponsorerna hade påpassligt nog fixat regnponchos vilket gjorde att området tidvis översvämmades av mänskliga reklampelare för kassa telefontillverkare. Lyckligtvis sålde Bengans ponchos också, så även om den kostade en minimal slant så var jag ändå tacksam för att slippa göra reklam för diverse månglare.

Först ut på banan var Jenny Wilson. Då det var tidigt på dagen så lyckades hon inte locka så mycket publik, men de som ändå släpat sig dit bjöds på förstklassig underhållning. Jenny Wilsons röst är lite speciell och hon kan inte beskyllas för att satsa på några topplisteplaceringar, men jag gillar hennes aviga popmusik med mycket pianoklink och helt fantastiska texter. Mycket av materialet var från senaste skivan Hardships (som jag bara hört några låtar från) men även en del pärlor från Love And Youth hann bandet med under den knappa timmen som konserten varade. Redan halvvägs började regnet falla, men till Jenny Wilsons musik känns regnet inte som något främmande. Hennes musik innehåller stora doser melankoli och regnet tycktes bara förstärka uttrycket på scenen. Definitivt en av mina favoritspelningar under festivalen!

Jenny Wilson
Jenny Wilson dansar med händerna

Efter Jenny Wilson hade jag lite svårt att bestämma mig, men efter rekommendation från Mikael så bestämde jag mig för att gå och se på [Ingenting].

Jag kan inte påstå att jag har någon som helst relation till bandet och kan inte heller nämna en enda låt från dem. Själva spelningen var helt ok, men musiken kändes rätt intetsägande. Lite pop här, lite rock där. Habila sånginsatser men knappast minnesvärt för mig. Bandet tycks dock ha en ganska stor skara fans och publiken verkade helt klart nöjd.

[Ingenting]
[Ingenting] – låter mer än man kan tro

Vampire Weekend hade lite otur då de spelade på den största scenen samtidigt som ett kraftigt regnväder piskade gräsmattorna i Slottsskogen till en grå sörja. Detta gjorde att många sökte skydd på annat håll, men Vampire Weekend lyckades ändå samla en tapper skara med sin glada poppunk.

Själv stod jag och sällskapet ihopkurade under ett träd i mat- och dryckområdet. Bandet varken hördes eller syntes särskilt bra där vi stod, så tyvärr har jag svårt att bedöma bandets insats. Jag valde också att skippa slutet på spelningen för att hinna med att gå iväg en stund för en bit mat. Linnégatans inomhuscaféer lockade betydligt mer än att behöva äta stående utomhus på festivalområdet denna dag.

Vampire Weekend
Vampire Weekend kämpar på i regnet

Efter matpausen var det dags att återvända för att låta Nas ge festivalen lite hiphopkänsla. Stora delar av publiken kom direkt från konserten med Dead Prez och stämningen var (trots det strilande regnet) hög redan från början. Nas bjöd på fantastisk underhållning och firade av hitlåt efter hitlåt samtidigt som han rusade fram och tillbaka över scenen som en överhettad duracellkanin. Nas backades också av ett “riktigt” band, vilket förhöjde livekänslan och tillät honom att ta lite andningspauser emellanåt. Det var första gången jag såg Nas men jag var ändå positivt överraskad över att en “hiphopspelning” kunde fungera så bra på en så stor scen.

Nas
Nas – hiphop extravaganza

Direkt efter Nas spelade Amadou & Mariam, det band som jag antagligen sett mest fram emot att få se under hela festivalen. Jag har älskat deras sound ändå sedan jag hörde låten Le Réalité för några år sedan och jag blev väldigt glad då jag för några veckor sedan hittade deras Dimanche a Bamako i en reaback. Sen jag fick Spotify har jag också lyssnat massor på deras skivor där. Mina förväntningar var med andra ord rätt höga inför konserten och jag kan verkligen inte säga att jag blev besviken!

Även om Amadou & Mariam har ett någon mindre svängigt sound än Seun Kuti hade dagen innan är det svårt att bara stå still och titta på när bandet spelar. Mariam gjorde i mitt tycke en något vek sånginsats, men detta kompenserades med råge av Amadou som imponerade starkt med både fantastisk sång och ett otroligt gitarrspel. Båda må vara blinda, men det är inget som märks under spelningen. Det är som vilken konsert som helst och avsaknaden av rörelse från sångfåglarna kompenseras mer än väl av de två kör/danstejer som bandet har med sig. Hela konserten avslutades med en tiominuterslåt där resten av bandet fick visa sina färdigheter och körtjejerna utmanade varandra i danstävling. Hur bra som helst, även om jag tyckte att Seun Kuti var strået vassare. Jag vill verkligen se båda igen!

Amadou & Mariam
Amadou & Mariam lockar fram solen igen

Efter en kort sejour i utskänkningsområdet släntrade jag och sällskapet tillbaka till den största scenen där Basement Jaxx redan hade börjat testa gränserna för bashögtalarna.

Jag är lite kluven till Basement Jaxx. Även om de på 90-talet lyckades med att få till väldigt bra låtar som till exempel Samba Magic så tycker jag att deras sökande efter “ett eget sound” har gått åt helt fel håll sen dess. Från att “bara” ha varit grymma houseproducenter har Basement Jaxx numera övergått till att vara ett högljutt och kaxigt band som visserligen vet hur man får igång ett party men som inte längre berör mig det allra minsta. Man har med sig fyra eller fem gästvokalister, folk spelar elgitarr och öronpropparna känns som de skall smälta av allt…ja…oväsen. Det hela kändes väldigt välproducerat, men jag fann konserten nästan helt ointressant. Ge mig min house tillbaka!

Basement Jaxx
Basement Jaxx – vart tog housen vägen?

I valet mellan kontrollerat oväsen (My Bloody Valentine) och svängig hiphop (Asher Roth) vann den senare på knockout efter Basement Jaxx misshandel av mina trumhinnor. Jag kände inte till Asher Roth, men enligt säkra källor (Mikael igen) så var han “grym”.

Asher Roth visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap. Även om låtarna rent textmässigt var rätt barnsliga (supa, röka på, knulla runt) så levererade Asher och hans kollegor en hel radda med studsiga hiphopalster som bjöd in publiken till dans både framför och på själva scenen. En bra konsert på bra publikkontakt!

Jag har även kollat in Ashers skiva Asleep in the Bread Aisle på Spotify så här i efterhand. Den är lite mer ojämn än vad jag upplevde konserten men innehåller ändå ett par tre låtar som är riktigt bra. Den är väl värd att lyssna på för den som gillar lite mer svängig hiphop.

Asher Roth
Asher Roth låter publiken vara med

Festivalens sista konsert (förutom för dem som orkade gå på klubb) blev den med Lily Allen. Lily var en av dem som gjorde att jag köpte biljett till WOW 2007, men då hon ställde in det året på grund av sjukdom var detta första gången jag såg henne live.

Trots sin ringa ålder har fröken Allen redan hunnit med att skaffa sig ett helt pärlband med pophits och den gigantiska publiken bjöds friskt på låtar från både nya och gamla albumet. Stilen är kaxig och Lily visar med all önskvärd tydlighet att hon tänker bestämma på scen. Förutom att både röka och svära en massa mellan låtarna försvinner hon en kort stund från scen (antagligen för att ta “något stärkande”) innan slutnumret drar igång. En godkänd konsert, men jag skulle nog inte basera ett nytt biljettköp enbart på henne.

Lily Allen
Lily Allen – svärande popprinsessa

Detta avslutar rapporteringen från Way Out West 2009. Det har varit väldigt roligt och jag hoppas att arrangörerna bokar lika spännande band till nästa år.

Over and out

Inga kommentarer      Taggar: Musik


En himla massa musik, del 3

Postat 2009-08-18 19:03      Skrivet av lasso

Vissa dagar är roligare än andra. Som när man hittar den där konstiga prylen man inte visste att man verkligen behövde. Eller när man går på festival. Stor festival. Utan att behöva ta campingutrustningen med sig. Som Way Out West. Festivalen anordnades i år för tredje gången, som vanligt insprängd bland träden i den grönskade Slottsskogen. Som alltid hade man satsat på en bra blandning av både större och mindre akter. Det fanns något för alla och om man inte fick nog med konserter under dagen och kvällen så fanns det dessutom ett antal klubbspelningar på stan man kunde bevista i samband med festivalen.

Förra gången jag besökte WOW (2007) så mäktade jag bara med att titta på tolv konserter under de två dagarna. Den här gången var jag bättre förberedd och hann med hela 16 stycken! Trots det fullpackade schemat var det nästan inget som strulade och de enda skadorna jag lyckades ådra mig var en värkande rygg (som redan känns bättre).

Festivalens första dag inledde jag med att gå på spelningen med Timo Räisänen. Timo tillhör inte mina favoriter men i konkurrens med Vivian Girls så vann Timo (knappt) kampen om vilken konsert jag ville se.

Timo verkar dela i stort sett alla sina fans med Håkan Hellström och Broder Daniel. Inte så konstigt kanske, de har ju många beröringspunkter på såväl det musikaliska som personliga planet. Det är samma arméer av svartklädda tonårstjejer som står längst fram vi kravallstaketet, samma tårögda massa som sjunger med i alla låtarna. Det är rätt gulligt egentligen även om jag personligen har lite svårt att greppa det lite lätt fanatiska engagemanget som vissa artister tycks frambringa.

Timos låter dock i mina öron lite “gladare” än sina kollegor. Det är inte lika mycket hjärta-smärta-90000-pop, inte lika mycket svartklätt vid scenkanten. Han kan onekligen snickra ihop rätt medryckande popdängor och även om man glömmer musiken lika fort som den slutat så får den åtminstone mig att nynna med lite i refrängerna. Helt ok, men jag tillhör nog inte Timos målgrupp direkt.

Timo Räisänen
Timo Räisänen frälser ungdomen

Direkt efter Timo var det dags att förflytta sig till nästa scen för att lyssna på det som i efterhand troligtvis visade sig vara den bästa konserten på hela festivalen: Seun Kuti & Fela’s Egypt 80.

Seun Kuti är son till den avlidne afrobeatkungen Fela Kuti och backades av ett 15-mannaband med musiker från faderns band. Trots att klockan bara var halv tre på eftermiddagen så lyckades bandet redan innan Seun själv kom in få till ett sådant sväng att folk började dansa helt vilt. Det var helt enkelt omöjligt att stå still!

När Seun kom in efter en sådär tio minuter så ökade han bara takten. Han studsade omkring på scenen som en pingpongboll, frenetiskt sjungande med sällan skådad pondus och eldade upp publiken ytterligare mellan låtarna med berättelser om den afrikanska politikens tillkortakommanden.

Även utan Seun var bandet helt fantastiskt. Det bjöds på både grymma instrumentalsolon och en dansuppvisning från körtjejerna som resulterade i applådåskor och ännu mer spontandans från publiken.

Konserten höll på strax under en timme och det kändes alldeles för kort. Seun hade vid det här laget slitit av sig skjortan och gastade på i bar överkropp och resten av bandet såg också ut att vara i behov av en välförtjänt paus. En helt fantastisk konsert!

Seun Kuti & Fela's Egypt 80
Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 – svettigt värre

Efter urladdningen med Seun Kuti bestämde jag mig för att ta det lugnt en stund. Den musikaliska underhållningen fick Beirut stå för.

Beirut är ett väldigt “snällt” band. De gör popmusik, men har valt bort de vanliga redskapen till förmån för instrument som dragspel, trumpet och kontrabas. Detta ger en ovanlig och rätt skön ljudbild som funkar alldeles utmärkt som bakgrundsmusik. Jag hade dock svårt att finna engagemanget att verkligen se Beirut som ett liveband. Nu har jag ju visserligen inte hört någon av deras skivor, men själva konserten kändes som att lyssna på en inspelningsdag i studion. Större delen av publiken verkade dock gilla vad den hörde och det förekom en del svängande armar i luften. Beirut hade också festivalens bästa väder och publiken flockades framför scenen och i det avspärrade området (avsett för mat och dryck) strax intill.

Beirut
Beirut är snälla mot öronen

Jag var inte särskilt intresserad av att se varken Band of Horses eller Grizzly Bear, så efter Beirut flydde jag en stund från festivalområdet för att få i mig en bit mat. Det fanns visseligen gott om saker att äta på festivalområdet också, men fy sjutton vilka ockerpriser!

Vid kvart i sex var jag tillbaka igen för att titta på dagens första tältspelning, den men Florence and the Machine. Alternativet var Robyn, men då jag sett henne flera gånger tidigare valde jag Florence istället. (Och jag är glad att jag valde Florence. Robyn, vad fan? Dr Alban? Dr Alban?)

Florence and the Machine är ett ganska nytt band. Det märks i mellansnacket, då Florence Welch inte riktigt vet vad hon skall säga till publiken. Men Florence and the Machine är också (av den brittiska pressen) ett otroligt hypat band. Jag brukar alltid vara rätt skeptisk när den brittiska musikpressen utnämner band till det bästa som hänt sedan hjulet, men jag måste erkänna att när det gäller Florence and the Machine så ligger det något i hypen.

Inte för att de är världens bästa band. Det är de inte. Men vad de är är ett riktigt bra liveband. Florence själv har en otrolig utstrålning när hon sjunger och resten av bandet bidrog till en ganska rå ljudbild som passar den lite aggressiva stilen alldeles utmärkt. Florence hade också en alldeles egen trumma som hon bankade på lite extra i de mer ösiga låtarna, vilket bidrog till intrycket av att hon verkligen levde med i musiken. Med sig på scenen hade man även med sig en riktig harpa(!) som Florence and the Machine verkar ha en förkärlek till att använda i sina låtintron.

Jag har lyssnat igenom debutskivan Lungs på Spotify och vid första lyssningen kändes de rätt aviga. Efter att ha lyssnat fler gånger börjar jag dock tycka om den mer och mer. Live kan jag dock helt klart rekommendera att se Florence and the Machine. Låtar som Rabbit Heart (Raise It Up) och Kissed with a Fist får hjärtat att pulsera i bröstet när bandet framför dem live.

Florence and the Machine
Florence Welch – en rödhårig voodooprinsessa?

Efter tältspelningen blev jag fundersam igen. Skulle jag se Wilco eller Laakso? Jag hade inte sett något av banden live, men jag chansade på att Laakso skulle vara lättare att se vid ett annat tillfälle då de är svenska. Därför valde jag Wilco den här gången.

Jag måste erkänna att jag hade fördomar om Wilco. Jag trodde att de spelade någon slags snäll countrypop, men ack vad fel jag hade. Även om rötterna uppenbarligen finns någonstans i countryn visade konserten prov på ett betydligtis bredare musikaliskt spektrum. Konserten bjöd på både galna trum- och gitarrsolon och roliga mellansnack och bandet verkade trivas bra rätt bra i solskenet. Publiken var hyfsat stor men det kändes ändå inte som om det var någon direkt trängsel framför scenen. Wilco var helt klart en positiv överraskning för mig och jag kommer nog att lyssna in mig lite på dem framöver.

Wilco
Wilco rockar oväntat hårt

Klockan kvart över åtta var det dags att gå och lyssna på Antony Hegarty som för dagen uppträdde tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Jag hade bara en vag uppfattning om vem Antony Hegarty var, men så fort han började sjunga så samlade minnesfragmenten ihop sig i huvudet: Det är ju killen med den rösten!

Antonys röst är verkligen speciell. Den är extremt känslosam och själfull och det är svårt att undvika att falla in i stämningen som Antony förmedlar. Uppbackad av en hel symfoniorkester låter Antony & the Johnsons frontman ännu mer magisk än vanligt och låtar som Cripple and the Starfish och For Today I Am A Bouy sänder rysningar nedför ryggraden. Men Antony klarar också av att förvandla banal popmusik till något större. Hans version av Beyoncés Crazy In Love får den moderna RnB-dängan att låta som om den skrivits av en bluesartist på 1920-talet.

Ett fantastiskt framträdande från en fantastisk artist. När och om han kommer tillbaka till Göteborg tänker jag definitivt gå och se honom igen.

Antony Hegarty
Antony Hegarty – smärtsamt vackert

Spelningen med Röyksopp var helt galen. Massor av folk på scenen, massor av folk framför scenen, rökmaskiner som jobbade på överkapacitet och frenetiskt blinkande stroboskop gjorde konserten till en dansfest för alla inblandade. På skiva tycker jag att Röyksopp har en rätt skön balans mellan det dansanta och det mer avslappnade elektroniska, men här hade man ratat alla lugnare låtar och körde på i maxhastighet istället. Galna mixar samt grymma gästinsatser från Robyn (på The Girl And The Robot) och Karin Dreijer-Andersson (på What Else Is There?) bäddade för en succéspelning. En kanonkonsert, även om jag personligen inte hade haft något emot om de drog ner tempot lite emellanåt.

Röyksopp
Röyksopp (här med en maskerad Karin Dreijer-Andersson) röjer i dimman

Dagens sista konsert blev den med Fever Ray. Jag har inte sett Karin Dreijer-Andersson live sedan Honey is Cool.-tiden, men sin vana trogen uppträder hon maskerad på olika sätt under större delen av konserten. Förutom en skön grön lasershow i taket bjuds publiken under en timme på stora delar av skivan Fever Ray samt två outgivna spår. Publikkontakten är minimal, inte ett ord yttras från bandet bortsett från själva framförandet av låtarna. Det är lite synd, för Göteborgspubliken tycks verkligen älska allt som fru Dreijer-Andersson hittar på. Det är helt ok att vara lite mystisk (Kostymerna och viftandet med de Ankh-liknande symbolerna känns på ett rätt krystat sätt hämtat direkt ur The Manual.), men om man väljer att undvika all kontakt med publiken så kan man ju fråga sig vad som är meningen med att spela live över huvud taget.

Rent musikaliskt finns dock inget att klaga på. Fever Ray bjuder på en spännande elektonisk ljudbild och fru Dreijer-Andersson har en av Sveriges mest distinkta och lyssningsvärda röster. Jag gillade konserten och tycker att skivan antagligen är den bästa som släppts av en svensk artist i år. Några försäljningsframgångar i likhet med dem som Deep Cuts renderade lär dock inte vara aktuella.

Fever Ray
Fever Ray – 100 procent grön laser, noll procent publikfrieri

Detta avslutar rapporteringen från Way Out Wests första dag. Jag återkommer inom kort med en rapport från dag två.

Inga kommentarer      Taggar: Musik


En himla massa musik, del 2

Postat 2009-08-17 15:38      Skrivet av lasso

Torsdagen var en ganska lugn konsertdag för min del, men jag gick i alla fall omkring en stund på stan, köpte svindyrt festivalkaffe och förundrades återigen över alla konstiga avspärrningar som Kulturkalaset varje år verkar medföra. Det är väl än sak att spärra av så att bilarna inte kör in på fel gata, men att tvinga människorna att gå långa omvägar bara för att över huvud taget få komma in på festivalområdet verkar inte riktigt klokt.

Hursomhelst, konsertkvällen inleddes i Bältesspännarparken där Räfven spelade tillsammans med medlemmar från kulturskolan Raketen. Själva scenen befann sig i ett alldeles för litet tält, men stämningen var hög även utanför. Räfvens svängiga folkklezmer inspirerade både till såväl spontan- som ringdans(!) och den månghövdade publiken verkade älska varje ögonblick. En mycket bra spelning med mycket glädje och en upplyftande attityd.

Räfven
Räfven får tältet att dansa och le

Efter Räfven var det dags att ta sig upp till Götaplatsen för en konsert med Hello Saferide. Annika Norlin är i mitt tycke en av Sveriges bästa textförfattare (när det gäller musik) och trots att pop inte direkt är min favoritgenre tycker jag att skivorna med Hello Saferide och Säkert! är väldigt bra.

Rent musikaliskt var det en helt ok spelning. Bandet har lyckats samla ihop en hel hög med medryckande pophits på ett relativt litet antal skivor och allsångsmöjlighterna är stora konserten igenom. Scenens storlek och avståndet till publiken är dock till nackdel för bandet och det känns ibland som om man tappar publikkontakten. Annika Norlin försöker komma närmare publiken genom att ta en sväng ner från scenen, men det leder tyvärr bara till att stora delar av publiken inte längre ser henne. Det är lite synd, för Hello Saferide är verkligen ett band med mycket utstrålning live. Jag såg både Hello Saferide och Säkert! på Way Out West för två år sedan och båda de konserterna var verkligen bra. På Götaplatsen kändes det dock lite ljummet emellanåt, men det är kanske inget man skall klandra bandet för. En scen med lite större möjligheter att komma närmare publiken kanske vore nåt för festivalledningen att fundera på?

Hello Saferide
Hello Saferide – lite för långt bort

Jag noterade också att Maia Hirasawa inte var med. Jag vet inte om det beror på att hon satsar på sin solokarriär istället, men jag saknade hennes sköna melodislingor och röst lite. Det var absolut inget fel på ersättaren, men Hello Saferide blir helt enkelt lite mindre poppiga utan Maia.

Ursprungsplanen var att stanna och kolla på bob hund, men då konserten började först halv tio (och jag ville ta det lugnt före Way Out West) så valde jag att gå hem och kolla på säsongsavslutningen av Fringe istället. Lite synd då bob hund är ett av Sveriges bästa (och mesta) liveband, men å andra sidan har jag ju sett dem ett otal gånger. Det var dock länge sedan sist, så jag var ändå rätt sugen. Jag hoppas de kommer tillbaka till Göteborg snart!

Detta var sista blogginlägget från Göteborgs Kulturkalas. Så fort jag redigerat mitt bildmaterial så kommer det några bloggposter om Way Out West.

Inga kommentarer      Taggar: Musik


Sidan 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21