Way Out West 2010: fredag

Postat 2010-08-31 23:30      Skrivet av lasso

Ja, jag vet…Det var flera veckor sedan som Way Out West gick av stapeln, men jag har haft semester och har inte orkat sammanställa bildmaterialet förrän nu. Imorgon är dock semestern slut, så nu gäller det att aktivera hjärncellerna igen.

Fredagens Way Out West var en tämligen tråkig tillställning för mig. Inte för att festivalen hade bokat dåliga band eller hade ett dåligt arrangemang i övrigt, utan det berodde helt enkelt på att jag (av okänd anledning) var på ett så uselt humör att jag till och med övervägde att inte gå alls. Min uppfattning om konserterna måste därför tas med en nypa salt. Jag var tämligen negativt inställd till det mesta…

Första konserten jag besökte var den med Jens Lekman. Jag har sett Lekman ett fåtal gånger tidigare och gillade hans första skiva väldigt mycket. Hans andra skiva tyckte jag dock gick åt fel håll och den tredje (som kommer i höst eller vinter) verkar tyvärr gå lite åt samma håll.

Lekman har haft sin fasta punkt i Australien de senaste åren men har också levt ett ganska kringflackande liv emellanåt. Sitt band hade han samlat ihop från tre kontinenter (från Pixbo till New York till Melbourne) och det verkade vara ett glatt och sammansvetsat gäng som backade Lekman när han framförde sina underfundiga texter.

Bäst tyckte jag att de gamla låtarna fungerade. Lekman spelade dock mycket från det kommande albmet (vilket är förståeligt). De nya låtarna känns aningens mindre “dramatiska” och det tycker jag Lekman förlorar på. Även om hans texter alltid är underfundiga och roliga så föredrar jag när han anlägger en lite allvarligare ton an vad han gjorde denna dag. Såhär i efternamn känns det som en helt ok konsert, men däremot inte en fantastisk konsert. Men som sagt, mitt omdöme var grumlat…


Jens Lekman med vänner

Efter konserten med Jens Lekman gick jag och tittade på det första av festivalens två afrikanska bokningar, Rango. Förra årets afrikanska inslag (Amadou & Mariam, Fela Seun Kuti) var ju visserligen svårt att toppa, men det kändes som att Rango var ett alldeles för “publikfrånvänt” för att spela på en stadsfestival av Way Out Wests typ. På en mindre klubb kanske det hade fungerat, men nu tröttnade jag alldeles för snabbt på de stillasittande, åldersstigna männen som bara satt där bakom sina trummor. Jag valde att lämna konserten (och festivalområdet) efter bara tre låtar. Tanken på en god middag kändes (just då i alla fall) som betydligt mer lockande än det som mjöds i musikväg på festivalområdet.


Rango – roliga hattar men tråkig musik

När jag väl kom tillbaka in på området igen (köerna var horribla) så hade Wu-Tang Clan redan påbörjat sin konsert. Under 90-talet var de ju störst i hela hiphopvärlden, men numera hör man inte så mycket från dem. De enskilda medlemmarna i klanen verkar dock flitiga med att släppa skivor, så det kändes som om det fanns en hel bra material att ta av i alla fall.

Jag har tyvärr väldigt dålig koll på de olika medlemmarna, så pinsamt nog kan jag inte ens säga vilka medlemmar i klanen som var med. Tror inte det var mer än fyra stycken dock, vilket känns lite tunt om man betänker att det åtminstone var en åtta, nio stycken från början.

Annars bjöd Wu-Tang Clan på en tämligen typisk hiphopkonsert. Det var “put your hands” up och halvlöjliga shoutouts till döda och levande kollegor mest hela tiden (i alla fall upplevde jag det så). Jag kände heller inte igen några låtar alls, men det kan å andra sidan bero på att jag bara har Wu-Tangs första skiva i min samling.

Konserten var med andra ord ganska tråkig enligt min mening. Publiken längst fram verkade dock älska showen, så helt kass kan den ju inte ha varit.


Wu-Tang Clan ain’t nuttin to fuck with!

Efter hiphoppen var det dags för lite symfonisk rock med Soundtrack Of Our Lives som dagen till ära hade delar av Göteborgs Symfoniker med sig. På papperet kändes detta som en riktigt bra matchning då Soundtrack Of Our Lives ofta visar en väldigt orkestral ådra i sina arrangemang (även utan stråkorkester). Ebbot Lundberg (sångaren i Soundtrack Of Our Lives) verkade dock väldigt sliten och det kändes aldrig som att konserten gick igång. Detta kändes lite ovant då jag alltid uppfattat Soundtrack Of Our Lives som ett riktigt bra liveband. Första gången jag såg dem var på Kåren (1996 tror jag) och de brukar verkligen mangla på under konserterna. Den här gången kändes det dock inte som om det fanns något “tryck” i musiken. Visserligen gjorde ju symfonimusikerna att ljudbilden förändrades en smula, men det kändes ändå som om Soundtrack Of Our Lives i stort sett befann sig på sin musikaliska hemmaplan. Jag får väl helt enkelt skylla på humöret igen, men jag tyckte helt enkelt inte att konserten var bra.


Soundtrack Of Or Lives – nu med extra stråkar

Årets spelschema bjöd på såväl några tråkiga krockar som på timmar med enbart tråkiga band. Jag hade ingen större lust att se The National, så jag valade att gå och se på Miike Snow istället. Jag kände iinte till detta band annat än genom den fantastiska Fake Blood-remixen av deras låt “Animal”, men lyckligtvis nog ledde det till dagens första positiva överraskning. Äntligen fick jag höra ett band som faktiskt var bättre än jag trodde.

Miike Snow kommer kanske inte att hamna i min skivsamling än på ett tag, men bandet hade bra driv och en udda scenshow (med teatermasker) som gjorde det roligt att se konserten. De hade också en stor skara fans som studsade omkring som galningar framför scenen i tältet. Jag kände inte igen några låtar (förutom “Animal” då) men för fansen längst fram var det hitparad hela tiden. Det glada humöret smittade också av sig bakåt i leden och när jag lämnade tältet efter konserten så kände jag mig riktig uppåt för första gången på hela dagen.


Miike Snow sprider glädje omkring sig

Resten av kvällen var det idel bra konserter att välja på och jag valde att se isländska Jónsi (sångare i Sigur Rós) framför LCD Soundsystem. Även om jag tycker Jónsis soloskiva är något av det minst intressanta han gjort så fullständigt älskar jag allt annat han gjort de senaste 10 åren. Sigur Rós är grymma och den “konstskiva” han gjorde tillsammans med sin pojkvän förra året, “Riceboy Sleeps”, var 2009 i särklass bästa skiva. Med andra ord hade jag ganska höga förväntningar, men jag hade inte behövt oroa mig. Det var en fantastisk konsert! Förutom sin fascinerande falsettröst och ett band om växlade mellan stillhet och kakafoni på ett ögonblick så ramades låtarna in av små filmer som projicerades bakom Jónsi. De tecknade filmerna var i perfekt synk med musiken och avspeglade också stämningen i den låt som spelades på ett nästan magiskt sätt. Allra mäktigast blev det i den avslutande låten där Jónsi framkallade våg efter våg av allt högre ljudkaskader samtigt som filmen visade en allt våldsammare storm i en skog. Vid låtens början vajade städens löv lite stillsamt men när låten slutligen klingade av så återståd bara flisbitar av de stolta träden. En perfekt avslutning där extranummer bara hade tett sig som fåniga.


Jónsi bjuder på både ljud och bild

Kvällens sista konsert innebar även den en krock mellan två band jag ville se, nämligen The XX och M.I.A. I slutändan valde jag M.I.A, mest för att jag köpte biljett direkt efter att jag hört att skulle medverka på festivalen.

M.I.A hade en spektakulär scenshow, men den första kvarten av konserten visade hon sig inte ens på scen tan lät sin DJ nderhålla publiken med galna beats från den splitter nya skivan. Sen brakade showen igen och körsångerskor klädda i heltäckande dräkter med slöja flankerade M.I.A:s intåg på scenen. Sen var det bara 45 minuters stenhård politisk kampbreakbeat och partymusik som gällde. M.I.A blandar friskt från olika genrer och tvekar heller inte för att ta in rent plågsamma ljud i sin musik. Bäst av allt var antagligen låten “Galang” som i stereon hemma låter pigg och studsig men som ändå inte riktigt lyfter där. När M.I.A hade ett tungt batteri med bashögtalare att tillgå så lät låten grym. Basen fullständigt pulserade genom kroppen, något jag inte känt sedan Primal Scream spelade på festivalen för några år sedan.cResten av showen var också väldigt bra, även om jag tycker att låtarna från det nya allbumet har lite för mycket techno (och lite för lite breaks) över sig.

Det blev med andra ord en riktigt lyckad avslutning på Way Out Wests första dag. Mitt dåliga humör var som borblåst och jag stapplade hem till sängen med ett leende på läpparna.


M.I.A med mäktig scenshow

Slut på rapporteringen från fredagens Way Out West. En rapport från lördagen kommer inom kort.

Inga kommentarer      Taggar: Musik


Pingbacks

Det finns inga pingbacks

Kommentarer

Det finns inga kommentarer