Way Out West 2010: lördag

Postat 2010-09-12 20:25      Skrivet av lasso

Lördagens Way Out West bjöd på både ett betydligt bättre humör från min sida och ett mer spännande utbud på själva festivalen. Efter en lång sovmorgon, egenhändigt hopsnickrade pannkakor till lunch och sedan ännu mera vila så samlade jag ihop mig tillräckligt för att släntra in på festivalområdet strax innan kvart i fyra.

Första konserten jag besökte blev sålunda den med Anna Ternheim, en artist jag har något kluvna känslor inför. Jag gillar henne skarpt när hon plockar fram sin lugna och mer akustiska sida (särskilt vid pianot), men när hon får sällskap av mer elekricitet och fler gitarrer så förlorar jag snabbt intresset. Hennes texter känns också rätt tunga och svåra, något som väldigt få artister kan räkna som en fördel i min bok.

Konserten var dock helt ok och flöt på bra i eftermiddagssolen. När det hela var på väg att ta slut (och de obligatoriska “extranumren” just skulle ta sin början) hände dock något helt fascinerande. En av Anna Ternheims största hits är ju covern på Broder Daniels “Shoreline”. Jag var lite förvånad över att hon inte hade spelat låten tidigare under konserten, men anledningen var ju förstås att hon ville bjuda på en liten extra överraskning när publiken redan höll på att dra sig bort mot nästa konsert. In på scen kom, tada, Henrik Berggren.

I den hyfsat glesa publiken hade jag ställt mig nästan längst fram för att få lite bättre bilder än vanligt. Det hade inte varit någon trängsel under hela konserten, men nu kastade sig en våg av mestadels unga tjejer fram emot kravallstaketet för att komma närmare scenen. Helt plötsligt blev det väldigt jobbigt att befinna sig på den plats där jag befann mig och trots att jag finner hysterin kring Henrik Berggren (och Håkan Hellström) fascinerande beslöt jag mig för att backa en bit för att undkomma den skrikande massan.

Henrik Berggren har aldrig varit känd för sin vackra sångröst. Det blev han inte heller denna dag då han kraxade fram “Shoreline” i duett tillsammans med Anna Ternheim. Kul för kidsen längst fram förstås, men själv tyckte jag det mest intressanta var publikens reaktion på det oväntade inhoppet. Maximal uppmärksamhet i finalen lyckades Anna Ternheim dock få till i alla fall.


Duett für alle – Anna Ternheim och Henrik Berggren

Sen var det dags för lite hiphop igen, närmare bestämt i form av Reflection Eternal (Talib Kweli och DJ Hi-Tek). Jag kan inte påstå att jag lyssnat särskilt mycket på någon av dessa herrar tidiagre, med till och med jag vet att Talib Kweli skriver skriver riktigt intelligenta hiptexter. Med andra ord var det upplagt för att ta på tänkarmössan och kasta in dansskorna i garderoben.

Konserten med Reflection Eternal var bra (mycket bättre än Wu-Tang dagen innan) men jag har inte heller kollat upp dem mer efter Way Out West. Det finns helt enkelt för många andra bra band just nu!


Reflection Eternal säger “Hej till publiken!”

Anna von Hausswolff är en Göteborgsartist som blev inkastad i programmet i sista stund på grund av ett återbud. Von Hausswolff har gjort en hel del väsen av sig under våren med skivan “Singing From The Grave” och spelade även under Stay Out West (i Annedalskyrkan tror jag) förra året. Hon har ett fantastiskt omfång i sin röst och skriver väldigt intressanta låtar, men tyvärr tycker jag att hennes musik är väldigt ojämn. Låten “Pills” ligger på min topp-tio lista det här året men resten av hennes musik vill inte riktigt fästa i hörselgångarna.

Större delen av konserten tillbringade jag inte framför scenen utan på en gräsmatta strax utanför tillsammans med en jobbarkompis och hennes pojkvän. Mot slutet gick jag dock in och tog några kort. Von Hausswolff lyckades inte locka så stora publikskaror, men de som var där tycktes i alla fall vara glada.


Anna von Hausswolff – en stark röst

Sedan var det dags för lite afrikansk igen. Konono N°1 har tydligen spelat i Göteborg förut, men av någon anledning har jag missat det. Konono N°1 är ett väldigt intressant band. Även om de naturligtvis har rötterna fast förankrade i den afrikanska musiken så har de även anammat modern teknik för att skapa en spännande fusion. De har bland att byggt ett mäktigt högtalarsystem av gammalt sktot och använder gärna megafoner som mikrofoner. Jag har lyssnat igenom en del av deras musik på Spotify men på skiva låter det tyvärr inte lika spännande som det gjorde live.

Då konserten var inklämd så den krockade med nästa konsert (som jag absolut ville se) så hann jag tyvärr bara lyssna på tre låtar. Det jag hörde gjorde mig dock väldigt glad. Massiva trummor, grym bas och låtar som varade i över tio minuter fick det att spritta i benen på både mig och den övriga publiken. Det uppstod till och med en spontan conga line som gjorde varv efter varv i publikhavet. Grymt svängigt!


Konono N°1 – trummor, trummor, trummor

Jag fick som sagt tyvärr korta av konserten med Konono N°1 för att gå till nästa, den konsert som jag troligtvis sett fram emot mest mot under hela festivalen. Artisten? Marina And The Diamonds! Även om debutalbmet “The Family Jewels” (som kom förra året) har lite svackor här och var så är Marina And The Diamonds musik på det stora hela en enda stor glädjekälla. Musiken är full av energi och en lagom dos kaxighet via Marinas intressanta texter. Soundet är förmodligen det mest “poppiga” jag över huvud taget lyssnat på hela året, men jag blir helt enkelt glad av att lyssna på det här bande. Och då bör man ju förstås inte missa det när det spelar live i ens hemstad!

Marina visar sig vara precis lika trevlig som väntat och skippar alla rockstjärneposer för att istället bjuda mycket på sig själv. Hon berättar historier om låtarna och när någon ur publiken kastar upp en blomma på scen så gör hon den genast till en del av showen. I övrigt är det inga större överraskningar som sker. Bandet spelar nästan alla låtarna från skivan och publiken sjunger med. En upplevelse som i alla fall gjorde mig väldigt glad över att jag besökte Way Out West även i år.


Marina And The Diamonds gör mig glad

Sen var det dags för Håkan Hellström som dagen till ära hade lovat att spela hela debutalbumet “Känn ingen sorg för mig Göteborg” (som kom för nio år sedan) från start till slut. Konserten var fruktanssvärt upphajpad från alla håll och kanter, men jag trodde nog att jag inte skulle bli nöjd ändå. Och tyvärr fick jag rätt. Låt mig förklara varför.

Låtvalet – att spela hela debutskivan är en alldeles utmärkt idé. Det innehåller flest hits och betyder mycket för mig personligen. Jag träffade min älskling i samma veva som herr Hellström öppnade på Liseberg i juni 2001 och de känslor han förmedlade med sin musik då avspeglade mina egna på ett nästan magiskt vis. Men även om det i grund och botten är samma låtar är varken jag eller Hellström samma personer nu som vi var då. Då var han hungrig och ville sjunga för världen, nu verkade han mest lycklig över att så många “trots allt kom”. Då var låtarna sylvassa treminuters popkarameller som framfördes med sådan frenesi att det inte gick att värja sig, nu var de åttaminuters gräddpastejer framförda att ett gäng övergödda E Street Band-wannabees. Det var nya verser, nya solon och det fanns verkligen noll kvar av den frenesi som Hellström utsöndrade den där dagen för så länge sedan.

Tyvärr har trenden gått åt det här hållet länge nu för Hellström. Efter den där magiska sommarkvällen en gång i tiden så försökte jag se honom så fort han spelade i Göteborg, men efter att ha sett en lång radda av allt segare konserter så gav jag upp (2006 eller 2007 tror jag att det var). Sedan dess har jag inte sett honom live innan Way Out West i år och med tanke på hur den spelningen tedde sig i mina öron så tror jag inte att jag missat nåt.

Missförstå mig inte. Jag tycker att Håkan Hellström är en sympatisk artist och en alldeles förträfflig låtskrivare. Men med tiden har han helt enkelt blivit för vuxen för att kunna komma undan med den typ av ungdomliga extas som han uttrycker i sin musik. En man som både har ett fast förhållande sedan många år och ungar är helt enkelt inte trovärdig när han sjunger om att han står ensammast i världen i Vasaparken. En artist måste utvecklas, och det klarar tyvärr inte Hellström.

Naturligtvis kunde Hellström inte heller hålla sig från att avvika från planen på att bara spela låtar från debutplattan. Nej, naturligtvis ville han mer och valde därför att framföra en alldeles ny låt som han påstod bara skulle spelas en enda gång precis där och då (+ på tuben då förstås). Nu sådär i efterhand ryktas det om låten skall hamna på det kjommande albumet, så det hela kanske var ett smart marknadsföringstrick…vad vet jag? Låten var hursomhelst horribel i den version den framfördes i här, så om den aldrig spelas mer är det ingen större förlust.

Mitt intryck av Hellströms konsert är sålunda rätt dystert. Jag tror nog att han kommer att kunna fortsätta köra samma stil rätt länge till. Nya generationer med tonåringar kommer att se honom som den enda som förstår dem och göra honom till sin hjälte, men för egen del är nog artisten Håkan Hellström ett avslutat kapitel.


Åh Håkan, vad blev det av dig?

Efter (den tyvärr något väntade) besvikelsen så beslöt jag mig för att gå och se Lykke Li framför Broken Bells. Både var intressanta, men Lykke Li kändes aningens mer spännande just denna kväll.

Konserten med Lykke Li var riktigt bra rent visuellt sett, men en krånglande hals hos huvudpersonen gjorde tyvärr att konserten blev lite ryckig då hon flera gånger var tvungen att bryta mitt i låtar och bandet tvingades yxa till några improviserade solon. Det gjorde det förvisso alldeles utmärkt, men det märktes att inte minst Lykke Li själv blev irriterad när det inte funkade. Efter 45 minuters stenhårt kämpande gav hos upp, men då hade hon ändå genomfört en hel del avancerad röstgymnastik som nog hade tagit rätt hårt. Hon gav verkligen allt trots att rösten inte höll och publiken bjöds på förstklassig underhållning den stund som konserten varade. Härligt kämpat av en artist som faktiskt var mer spännande live äv vad jag tidigare trott.


Lykke Li med halsproblem

Årets Way Out West avslutades jag med att gå på en annan hett efterlängtad artist, nämligen La Roux. Bortsett från Marina And The Diamonds var La Roux det band som mest lockat mig till att lösa biljett det här året.

La Roux debutalbum håller hög klass rakt igenom och har ynglat av sig en hel hög med hitsinglar (i England). Jag gillar verkligen det syntiga men ändock moderna åttiotalssoundet som gruppen anammat, men också deras val av remixare för att också skaffa sig en plats i klubbdjungeln. Att anlite Skream för att göra ett dubstepanthem av “In For The Kill” var verkligen ett genidrag. Lyssna här.

På skiva består La Roux av två personer, men när de lirar live så lägger de till ett par, tre personer till för att få till lite mer bandkänsla. Jag är osäker på om detta egentligen var en nödvändighet, för den mer extroverta medlemmen i gruppen (den mycket rödhåriga Ellie Jackson) stjäl lätt all uppmärksamhet ändå.

Trots att resten av bandet gör sitt bästa för att skapa ett raveparty anno 1985 så är det Ellie man tittar på. Hon har definitivt ett hårt stylat utseende som väcker uppseende, men det är främst rösten som jag tycker är riktigt bra. Den har några slags likheter med Annie Lennox röst, men låter ändå mer syntpop än rock.

Showen var grymt bra även om La Roux egna material än så länge är rätt begränsat. Ellie studsade runt på scenen och berättade att hon gillade Sverige. Bandet såg hårda och coola ut. Helt klart en av de bästa konserterna under årets Way Out West!


La Roux – se upp för den rödhåriga!

Hur skall jag då sammanfatta årets Way Out West? Det kan ju varit en bieffekt av mitt usla humör under fredagen, men jag tycker faktiskt att Way Out West lyckades sämre i år än förra året. Man har fortfarande bra fingertoppskänsla när det gäller bandbokandet, men det kändes tyvärr som om spelschemat ledde till både lång väntetid och olämpliga bandkrockar. Varför skulle man inte vilja se både Chemical Brothers och La Roux?

Festivalen hade dock gjort en riktigt bra uppryckning vad gäller kringarrangamangen i år. Man hade skickat det urlöjliga förbudet mot flaskkorkar och till och med monterat upp vattenkranar. Matutbudet var också större, även om det naturligtvis dominerades av “typisk” festivalmat. Det enda tråkiga med kringarrangemanget i år var faktiskt insläppet, särskilt under fredagen. Det tog tjugo minuter båda gångerna jag ville in på festivalområdet trots att jag hade hämtat ut min armband i förväg.

Nästa år funderar jag på att åka på någon annan stadsfestival istället. Kanske Peace and Love, men vi får se vad arrangörerna av Way Out West hittar på. Det är ju trots allt ganska skönt att få sova i sin egen säng…

Detta avslutar bloggposterna som gäller årets Way Out West. Jag ber återigen om ursäkt för de extremt försenasde postningarna, men livet har helt enkelt varit rätt mycket i vägen den senaste tiden. Men jag har givit mig sjutton på att driva den här bloggen, så även om jag knappast kommer att spotta ur mig blogginlägg dagligen så tänker jag fortsätta närhelst jag har kraft och lust. Forward ever, backwards never!

Inga kommentarer      Taggar: Musik


Pingbacks

Det finns inga pingbacks

Kommentarer

Det finns inga kommentarer